Kartan är aldrig en exakt återgivning av terrängen utan hur en/flera kartritare uppfattar att terrängen ser ut. Genom åren har orienteringskartan förfinats och förbättrats dels beroende på nya tekniker och hjälpmedel dels utifrån kraven/önskemålen från utövarna. Tendensen har dock varit tydlig; fler och fler terrängdetaljer tas med. Kolla nedanstående tre kartklipp över samma områden.
För tre decennier sedan var det "OK" med en mindre detaljrik karta och banläggningen anpassades till detta; kontroller placerades vid tydliga och markanta punkter. Idag är kraven på kartan större och banläggningen har anpassats till detta; kontroller placeras vid små terrängdetaljer och kontrollställningar med skärm "göms" mer eller mindre.
Tack vare så kallad laserskanning blir framförallt kurvbilden väldigt exakt. Jämför de två högra kartklippen där den längst till höger utgår från laserskanning. Notera exempelvis hur många fler de riktigt små sänkorna har blivit. Som banläggare lockas man naturligtvis att välja dessa som kontrollpunkter (fråga mig som för några veckor sedan var banläggare med det högra kartklippet som underlag).
Den reflekterande och grubblande frågar sig naturligtvis hur långt man kan/ska driva denna "minimalisering". Blir det sportsligare? Lockar det nya utövare? Blir det roligare?
Jag "överhör" emellanåt tyckare som vill utveckla orienteringen och göra den allt mera komplex och komplicerad. Detta dels genom ovan beskriven "minimalisering" men också genom andra åtgärder typ skippa kodsiffror, använda miniskärmar (15x15 cm), slopa reflexer på nattkontroller. Frågan är: Blir det sportsligare? Lockar det nya utövare? Blir det roligare?
