En känsla i magregionen, trots att det egentligen inte borde finnas någon. En måndagseftermiddag i september, TV-rutan lyser. Det är dags för VM-final i stavhopp. Allt är givet på förhand. En förlust? Den fanns inte på agendan. Guld? Så gott som 100 procent säkert. Det finns en atlet, en Duplantis som har dominerat sin sport fullständigt, som har tagit stavhoppet till nya höjder. Sannolikheten att det skulle bli något annat än guld var så gott som obefintligt.
Men ändå. Trots alla fakta, all statistik och all logik, så sitter man där i TV-fåtöljen med en känsla av pirr i kroppen. Varför? För att i den oförutsägbara världen av idrott, kan vad som helst hända. Osäkerheten är en ständigt närvarande skugga. Turen och oturen kan spela överraskande spratt, en tiondels sekunds misstag, en plötslig vindpust, ett litet felsteg kan vända allt upp och ner. Därför håller man andan. Därför hoppas man, trots att man vet.
Tre timmar senare är finalen avklarad. Det blev guld. Precis som förväntat. Men det är inte guldet man kommer att minnas mest. Det är den där stunden efter guldet, när ribban höjdes ... 6,30 meter. En höjd som ingen människa har klarat tidigare. Ett världsrekordförsök ... som lyckades!
Det blev guld, visst. Men den stora grejen, det som gjorde den tidiga eftermiddagen, det var det där världsrekordet. En påminnelse om att även när allt är givet på förhand, så är det alltid värt att titta. För ibland, när man minst anar det, får man vara med om något som är så makalöst skickligt, så fantastiskt och så himla kul. Och det ... det är idrott.
