Så har då IFK Vänersborg spelat färdigt för säsongen i bandyns högsta serie. Även om jag inte gillar att sitta på åskådarplats så följer jag ändå lagets prestationer och har gjort så i många år. Kan bara konstatera att IFK är ett typiskt "lagomlag", man platsar inte bland de bästa och inte heller bland de sämsta. Inför varje säsong så finns dock förhoppningar om nå högre men det slutar oftast bara med en förhoppning.
Förutsättningarna att kunna vara ett topplag är annars sällsynt goda i Vänersborg. Man förfogar över världens dyraste bandyarena. Man är ensam om att vara en idrott på elitnivå, inga andra idrotter konkurrerar om den positionen. Alla gullar med laget oavsett om det är politiker, media, näringsidkare eller allmänheten. Klubben förefaller vara välorganiserad med bred verksamhet och många ledare. Men ändå räcker det inte till att nå den absoluta toppen. Gissar att klubbledningen funderar en hel del över vad man ska göra för att höja prestationsnivån några snäpp. Någon klok tänkare har sagt att:
"vill man ha något som man inte haft förut…
eller uppleva något man inte upplevt förut…
eller känna något man inte känt förut…
eller kunna något man inte kunnat förut…
eller lyckas med något man inte lyckats med förut…
måste man göra något man inte gjort förut"
Raderna innehåller många uppmaningar och utmaningar och frågan är vad man skulle göra annorlunda. Är det kanske dags med ett tränarbyte bara för att få in ett nytt tänk eller annat spelsystem? Ska man träna mer eller kanske annorlunda? Ska man minska på spelartruppen för att på så sätt öka konkurrensen inom laget? Det finns säkert många fler frågor av liknande karaktär som ställs eller bör ställas.
Men så slås man av tanken att IFK, mer eller mindre omedvetet, har nöjdförklarat sig. Tillvaron känns trots allt behaglig med att vara ett "lagomlag". Arenan står där, publiken kommer, tidningen skriver och verksamheten rullar på och det råder lugn och ro. Varför då förändra och göra annorlunda?
Dock kan agerandet och tankesättet vara bedrägligt då erfarenheten visar att den som slutar med att bli bättre slutar att vara bra. Det ska bli intressant att följa IFK inför nästa säsong: kommer man att göra något man inte gjort förut?
