Så har Svea Rike fått en ny statsminister men det handlar nu inte bara om Magdalena Andersson. Hon måste naturligtvis ha ett antal ministrar som ska ta tag i alla sakfrågor. Kan ana, rätt eller fel, att hon tycker det är väldigt skönt att slippa ha MP-representanter i regeringen.
Som ny i rollen som ytterst ansvarig har hon naturligtvis rätten och möjligheten att nominera ministrar som dansar efter hennes pipa och detta särskilt då inom områden som hon ser som särskilt angelägna. Det var med spänning man därför inväntade hennes besked om vilka förändringar och rockader som skulle göras bland de som befinner sig närmast köttgrytan. Hon meddelade i tidig morgontimma att överraskningar var på gång.
Därför var det med viss nyfikenhet TV:n slogs på för att följa hennes regeringsförklaring och ministeruppställningen. Det blev ingen större överraskning. Det var inga nyheter som presenterades eller förslag till nya tag snarare omtag och "more of the same".
Precis på samma sätt som man kan ha synpunkter på Janne Anderssons uttagningar till fotbollslandslaget tillåter jag mig själv att tycka till om regeringens laguppställning. En minister, Morgan Johansson, måste vara en sjusärdeles karlakarl. Han besitter uppenbarligen egenskaper och kvalitéer som är så extraordinära och speciella. Dock är det karaktärsdrag som jag aldrig begripit eller förstått, inte ens sett en skymt av. Hur har jag blivit så ouppmärksam och omedveten om hans kaliber?
Han har fått förtroendet att fortsätta som justitieminister och hantera Magdalena Anderssons viktigaste utmaning: att bekämpa och nedkämpa brottsligheten. Han har haft ansvaret i sju år och effekten av hans ansträngningar är enligt mångas omdöme mycket liten. Man undrar hur han då kunnat meritera sig för ett fortsatt förtroende. Det är för mig en gåta eller så har jag för lite inblick och insikt.
