Igår kväll bytte jag spinningcykeln på gymmet mot spänningen i mörker. Det blev nattorientering. Det var ett bra tag sedan jag kände den där karakteristiska tyngden och det vita ljusfokuset från en pannlampa. Detta beroende på att utbudet av tävlingar har varit litet. Dessutom har jag blivit mer kräsen. Jag har ingen längtan till terräng som nästan blir en plåga ... bushigt, pinnigt och risigt. Klivandet och klängandet över vindfällen och avverkningsrester lockar helt enkelt inte ... att slåss mot snår och sly i mörkret är ingen höjdare.
Banan i terrängen runt Skidstugan i Vänersborg var helt okej men framförallt var förhållandena optimala denna novemberkväll. Någon minusgrad, snöfritt, krispigt och vindstilla ... kort sagt, ett gött löpväder. Jag gissar att merparten av de 36 löparna som kom till start instämmer.
På snacketoppen under eftersnacket, efter bastu och en skön dusch, stod frågan om nattorienteringens framtid. Det konstaterades att yngre förmågor och nybörjare lyste med sin frånvaro. Rekryteringen till denna speciella disciplin är närmast obefintlig trots att den är spännande, utmanande och "kittlande".
Att förändra, förbättra eller utveckla rekryteringen handlar om tre logiska former av agerande: göra mer av, göra mindre av eller göra annorlunda. För stunden, och speciellt under de mörka vintermånaderna, tror jag att "göra annorlunda" bör vara ledstjärnan.
Man måste modigt våga skippa och välja bort vildmarksterrängen som saknar stigar, öppen mark och lättframkomliga stråk. Nya utövare ska inte inleda sin nattorienteringskarriär med att brottas i terräng som avskräcker. Välj istället stigrika närområden, urbana partier med inslag av parker och mindre skogspartier. Det är dags att byta ut bansträckningarna från sly till lättframkomliga stråk.
Gårdagens korta bana var ett skolexempel på hur det bör se ut om man nu vill sänka tröskeln och faktiskt locka nya utövare.
