Gårdagskvällen tillbringades i Vara konserthus där vi fick bevittna föreställningen "Kärleksbrev". Verket är en djuplodande skildring av mänsklig kontakt, intimitet och tidens obönhörliga gång förmedlad genom ett livslångt utbyte av brev mellan två karaktärer: Andrew och Melissa. Brevväxlingen blir deras gemensamma livsresa, från tidig ungdoms naivitet till ålderdomens insikter.
Innehållet var en känslomässig resa. Replikerna var kul, emellanåt gripande och berättelserna allmänmänskliga. En vardaglig krönika utan större yttre dramatik.
Det var en föreställning som närmast kan beskrivas som andefattig. Ulla Skoog och Krister Henriksson, två skickliga skådespelare, satt stilla bredvid varandra och läste innantill. Ingen rekvisita som kunde ge karaktärerna djup, inga rörelser som kunde illustrera känslolägen, inga ljusspel och inga scenbyten.
Är man lite elak, eller kanske bara ärlig, konstaterar jag att ett lika stort utbyte kunde man ha fått genom att bara lyssna på en ljudinspelning. Själva teatern som form med visualisering och levandegörande försvann helt. Det är en stor skillnad mellan att berätta en historia och att gestalta den. Här stannade det vid det förstnämnda.
Resultatet blev att trots det känslomässiga materialet förmådde föreställningen aldrig riktigt lyfta. Det var en fin uppläsning men det var inte ett teaterstycke som lyckades göra något bestående avtryck.
