Den tredje etappen av Christmas Cup inleddes spektakulärt med start på sanddynerna alldeles intill Medelhavskusten. Redan från morgonen låg ett lugn över platsen, solen sken generöst, himlen var klarblå och temperaturen precis lagom för löpning. Förutsättningarna kändes perfekta, och det var lätt att glömma att en tekniskt krävande orienteringsutmaning väntade.
Banornas inledning visade sig dock snabbt vara allt annat än enkel. Terrängen var mycket utmanande med täta kryptallar, snårig vegetation och partier som stundtals kändes nästintill ogenomträngliga. Det gällde att hålla huvudet kallt, läsa kartan noggrant och acceptera ett lågt tempo. Trots detta tog vi oss igenom de värsta avsnitten utan några större tidsförluster vilket kändes som en liten seger i sig.
Tävlingen samlar löpare från ett tjugotal nationer, och stämningen präglas av både tävlingsfokus och gemenskap. Det var särskilt roligt att springa på några bekanta ansikten, personer jag inte träffat på många år. Sådana möten ger arrangemanget en extra dimension och påminner om hur liten orienteringsvärlden faktiskt är.
Arrangemangen håller genomgående hög klass trots att de genomförs med förvånansvärt få funktionärer. Allt fungerar smidigt och utan onödigt krångel och långt ifrån det ibland överorganiserade vi är vana vid hemma i Sverige. Ett stort plus är den fria starttiden, som gör det enkelt för familjer och större sällskap att samordna sina starter. Som väntat påverkar detta inte det sportsliga på något sätt, tävlingen är lika rättvis och utmanande för alla.
Under eftermiddagen blev det en längre strandpromenad längs en del av den milslånga stranden. Med ljudet av vågorna, den mjuka sanden under fötterna och den nedåtgående solen blev det en härlig tur.
