Skidskyttarna har det sannerligen inte lätt. Pressen de utsätts för är massiv och den stress som följer i spåren är ofta påtaglig. Det blev återigen tydligt efter helgens två inledande tävlingar där förväntningar, resultat och reaktioner maldes ned till minsta beståndsdel. Detta inte bara på skjutvallen och i spåret utan också framför kamerorna.
Sveriges Televisions bevakning är i mitt tycke minst sagt närgången. Utöver själva tävlingarna tar man sig allt djupare in i atleternas privata sfär genom intervjuprogram där varje detalj, varje minspel och ibland nästan varje födelsemärke ska analyseras och tolkas. Det är lätt att ana att inte alla känner sig bekväma när frågor ställs som snarare hör hemma i vardagsrummet än på en idrottsarena typ hur ordningen ser ut hemma eller hur man egentligen mår innerst inne.
Redan när åkarna anländer till startområdet står intervjumikrofonen redo. Därefter följer ofta en störtflod av frågor, analyser och påståenden som förväntas besvaras och utvecklas. Det sker för det mesta artigt och korrekt. De aktiva svarar snällt och fogligt som de proffs de är. Men det betyder inte att situationen är problemfri.
Visst finns det de som trivs med uppmärksamheten och som får energi av rampljuset. För andra kan det däremot upplevas som en ren plåga och då särskilt när den infaller en eller två timmar före start. I ett läge där fokus, lugn och mental förberedelse är avgörande kan det knappast vara optimalt att behöva utvärdera gårdagens tävling oavsett om den slutade i succé eller besvikelse.
Mot den bakgrunden kan man fråga sig om inte den svenska landslagsledningen borde inta en mer restriktiv hållning och i större utsträckning "skydda" sina aktiva från denna återkommande exponering. Ännu bättre vore det om radio- och TV-kanaler kunde visa större återhållsamhet och respekt för idrottarnas behov av integritet och "arbetsro". Skidskytte är redan en sport som kräver extrem mental styrka, frågan är om den verkligen behöver göras ännu tuffare av en alltför ivrig medial närgångenhet.
