Igår kväll var det svettigt värre. Jag trampade mig igenom årets sista spinningpass på gymmet, ett sådant där pass som inte lämnar någon oberörd. På menyn stod progressiva intervaller med ett upplägg som går ut på att successivt höja intensiteten under passets gång. Tanken är att kroppen stegvis ska vänja sig vid allt högre belastning för att till slut klara ett riktigt tufft avslut. Det blev ett pass som skiljde sig en hel del från de vanliga … kul, ja … annorlunda, ja ... svettigt, ja. Pulsen var definitivt med hela vägen.
Jag brukar ibland kasta ett öga på hjärtfrekvensen efter passen mest för att stämma av att jag legat rätt i förhållande till coachens instruktioner. Den här gången såg pulskurvan ut precis som den skulle, jämna intervaller med tydlig upptrappning. Omdömet efteråt blev kort och gott: så ska det se ut. Det är alltid tillfredsställande när staplarna bekräftar känslan i kroppen.
Löpning är annars inget som mina ben numera ägnar sig åt särskilt ofta. De springer egentligen bara när jag har en karta i handen (alltså orienterar) och då liknar det sällan klassisk intervallträning. Därför känns det extra bra att ibland ta till den här typen av högintensivt arbete på spinningcykeln. Om det gör någon större nytta när man passerat 75+ kan man förstås fundera över men det känns tillfredsställande att kunna inbilla sig själv att man är typ 40-50 år yngre.
Passet fick bli den sista finslipningen inför Christmas Cup i Spanien mellan jul och nyår. Nu tror jag knappast att det är löpkapaciteten som kommer att avgöra resultaten där. Snarare handlar det om orienteringsförmågan. Detaljrika sanddyner, blandat med insprängda kryptallsdungar, kräver ett kompromisslöst fokus. Här gäller det att läsa kartan noggrant, vara minutiös med kompassen och samtidigt ha handbromsen något pådragen. Spinningpasset må ha varit svettigt och kanske uppbyggande men det orienteringstekniska i sanddynerna blir avgörande.
