I väntan på orienteringstart i Mattila dök hon plötsligt upp. Ett skogsrå som ställde sig högst upp på dubbelstenen.
Så ljöd Ack-Värmeland-du-sköna över slåtterängarna. Det var verkligen andäktigt och man blev alldeles betagen. Aldrig trodde jag att man skulle bli översköljd av en sådan känsla mitt ute i en värmländsk storskog. Mäktigt!
