Har med kort varsel fått rycka in som bankontrollant på en tävling som går av stapeln om drygt en månad. Mitt uppdrag gäller den del av kontrollantskapet som handlar om att syna banläggarnas kontrollplaceringar. Det innebär i praktiken att besöka varje punkt i skogen och säkerställa att markeringarna sitter rätt, att kontrollbeskrivningarna stämmer och att kartbilden i närområdet överensstämmer med verkligheten.
Totalt handlar det om ett 70-tal kontroller som ska checkas av och igår påbörjades arbetet. Det är inte så dumt att få traska runt i snöfria marker och det blev förstås ännu bättre av att det hela kunde göras under en klarblå himmel och i strålande solsken.
När jag gör den här typen av uppdrag försöker jag alltid ha löparnas perspektiv i bakhuvudet. Hur kommer kartan att upplevas i tävlingsfart? Är kontrollplaceringen tydlig och rimlig? Och kanske viktigast av allt, är den rättvis ur ett sportsligt perspektiv? En kontroll ska vara en utmaning, men den ska inte avgöras av tur.
Det finns en viss frestelse hos många banläggare att trycka ner kontroller i små hålor, sänkor och andra detaljer, lite för att “gömma” kontrollställningen. Det kan absolut vara kul och tekniskt krävande men det finns en gräns. Om kontrollen ligger så dolt att slumpen avgör om man råkar se en medtävlare stå där eller inte då har man passerat den gränsen. Kontroller ska gå att hitta genom bra orientering, inte genom slump och tur.
Det är inte så ofta jag åtar mig uppdrag som bankontrollant. Jag vill helst stå i startfållan själv. Men det är samtidigt ett roligt uppdrag även om man ibland får lägga en del tid på att leta efter den diskreta markeringen som banläggarna har satt ut i terrängen.
Om vädret fortsätter vara lika fint idag med sol och blå himmel så blir det ytterligare en skogstur för att beta av fler kontroller.
