Två tävlingar avverkades under helgen på Hisingen, strax utanför Göteborg. Detta i en terräng som i mångt och mycket påminner om den som väntar senare i år under O-Ringen. Det var en intressant försmak av vad som komma skall.
Lördagens medeldistans bjöd på rejält kuperad och detaljrik terräng där det gällde att hela tiden vara noggrann i orienteringen. De många höjdpartierna och den tekniska kartbilden krävde full koncentration från start till mål. Söndagens långdistans gick i något flackare terräng men ställde i stället krav på uthållighet och förmåga att hålla tempot uppe över längre sträckor.
Vädret bidrog till en tydlig känsla av tidig vår eller kanske snarare sen vinter. Fyra–fem plusgrader, rå fukt i luften och ett kompakt grått molntäcke gav tävlingarna en smått ruggig inramning. Kylan kröp in under kläderna när man stod och väntade på start och den gjorde sig snabbt påmind igen efter målgång.
Det är svårt att inte imponeras av arrangörerna som lyckades få till så väl genomförda tävlingar samtidigt som de om bara några månader ska stå värdar för O-Ringen. Det säger en hel del om både organisation och engagemang.
Samtidigt fanns det en detalj som väckte en del frågor. Av någon anledning hade man valt att ha startfälten långt utdragna i tid. Det är knappast optimalt och definitivt inget som främjar samåkning till tävlingarna. Jag råkade höra om en familj som tvingades ta två bilar till arenan. Kidsen hade helt enkelt vägrat att åka med den förälder som hade tidig start när de själva skulle starta betydligt senare.
Det här är förstås långt ifrån idealiskt särskilt i en tid då både miljöhänsyn och kostnadsmässiga realiteter borde uppmuntra till samåkning. Man kan därför inte låta bli att undra när fri minutstart där löparna i större utsträckning kan välja starttid inom ett intervall ska bli verklighet. Det skulle sannolikt göra livet enklare för många inte minst för familjer.
