Man undrar vad som händer. Det finns människor som byter åsikt ibland. Sådana som väger för och emot, som tvekar lite, som kanske till och med erkänner: “Jag har tänkt om". Det inger på något vis förtroende. Man känner igen processen. Den är mänsklig.
 |
Och så finns det de andra. De som inte byter åsikt utan tvärvänder. Detta utan förvarning och utan minsta lilla darr på manschetten. Ena stunden står de stadigt planterade i en övertygelse, med argumenten prydligt uppställda som porslin i ett vitrinskåp. I nästa stund är allt borta. Inte nedmonterat, inte omprövat utan bara utbytt. Ingen synlig övergång. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen antydan till att något faktiskt har förändrats.
Med full övertygelse levereras den nya versionen. Samma tonläge, samma självklarhet och med samma intensitet. Som om det alltid varit så. Som om det är vi andra som missförstått hela tiden.
Det kanske mest imponerande eller förbryllande är hur snabbt historien justeras. Minnet verkar nämligen vara lika flexibelt som åsikterna. “Så har jag aldrig sagt,” kommer det lugnt, nästan vänligt. Och där står man själv, med ett svagt eko av det motsatta ringande i huvudet, och undrar om man drömt.
Det är i de ögonblicken verkligheten blir lite mjuk i kanterna. För vad är egentligen sant, om sanningen kan bytas ut lika smidigt som en jacka efter väder? Igår sken solen och då var det si. Idag blåser det och då är det så. Imorgon? Ja, det beror väl på prognosen.
Kanske finns det något nästan avundsvärt i det. En förmåga att släppa taget så totalt att inga gamla ord tynger. Inga motsägelser skaver eftersom de aldrig riktigt får fäste. Det hela är ett märkligt skådespel.
Lika bra att vänja sig när någon säger något övertygat tvärsäkert. Bara att luta sig tillbaka. Inte för att avgöra om det är rätt eller fel. Nej bara för att vänta på nästa version. Och frågan är kanske inte om den kommer utan hur lång tid det tar. Bara att konstatera att den gamla tankeramsan fortfarande gäller: innan man är säker är man gärna tvärsäker.
