Första söndagen i mars månad är det dags för Vasaloppet. Inte för egen del men för tusentals skidentusiaster som i ottan ger sig av genom den dalaskog som blivit klassisk mark. När det i år inte stod någon orientering på agendan kändes det självklart att inta TV-soffan och låta dagen fyllas av direktsänd dramatik från spåren mellan Sälen och Mora.
Det är alltid fascinerande att följa elitåkarna, deras kraft, teknik och taktiska spel. Att se hur de behärskar backarna, hur de växlar tempo och avgör i rätt ögonblick. Men minst lika gripande är det att följa den stora massan. Alla dessa målmedvetna motionärer som tränat i månader, kanske år, för att klara de nio milen. I år blev det en extra prövning. Spåren var obefintliga för alla som inte tillhörde de allra främsta och det syntes hur kämpigt det var. Stavtag i lösa spår, skidor som sökte fäste det var för många pannben snarare än perfekta förhållanden som tog åkarna framåt.
Själv ägnade jag med extra stort intresse åt att följa OL-kompisen Johan C. Varje mellantid, varje rapport från kontrollerna följdes med stigande beundran. Och när han i den tidiga kvällstimman passerade under målportalen i Mora var det inte bara ännu en prestation som fullbordades, det var hans femtionde genomförda Vasalopp. Femtionde!
Tänk att femtio gånger, år efter år, ta sig an de nio milen från Sälen till Mora. Femtio starter i Berga by. Femtio färder genom Evertsberg, Oxberg och Hökberg. Femtio målgångar under den klassiska portalen. Det är en uthållighet som sträcker sig långt bortom det fysiska. Det är disciplin, envishet och en kärlek till utmaningen. Oj vilken uthållighet. Oj vad han har kämpat. Oj vilket pannben han har, och har haft, genom åren.
Via bloggen skickar jag massor av hej-, hurr- och hyllningar. Johan, du är en otrolig kämpe!
