Den egna klubbens valberedning får ingen sommarvila. Det fanns ingen ordförandekandidat vid årsmötet tidigare i år och sedan dess har styrelsen varit förarlös. Valberedningen letar med ljus och lykta efter någon villig och frivillig.
Situationen är inte helt unik. Det finns fler exempel på idrottsföreningar som hankat sig fram utan ordförande. Den intressanta frågan är varför det är svårt att rekrytera. Det är märkligt men ändå kanske inte.
I omklädningsrummet, på bastuns översta lavar och vid fikaborden råder oftast ingen brist på synpunkter, åsikter, uppfattningar, ståndpunkter och ställningstagande om hur det borde vara och på vilket sätt klubben egentligen ska ledas och styras. Men rösterna tystnar snabbt och blickarna sänks mot golvbräderna när någon uppmanas eller utmanas att åta sig ett ordförandeskap - märkligt!
Men ... ett ordförandeskap är inte alltid en dans på rosor. Uppmuntrande tillrop och uppskattning är en bristvara. Man måste också vara beredd på att vara måltavla för olika särintressen, mer eller mindre perifera, som känner sig förbisedda eller överkörda. Är man genuint intresserad av det idrottsliga kan det bli ett omilt uppvaknaden när styrelsemöten huvudsakligen handlar om exempelvis drift av fastighet, inköp av ny brännare till elpannan eller jourlista för klippning av gräsytor. Det var knappast den typen av spörsmål som lockade när man en gång blev medlem.
Valberedningar är viktiga. Man måste vara ganska så klar över exempelvis vilken ordförandetyp man vill ha. Ska det vara någon som har en förvaltande karaktär och "sitter stilla i båten" eller en kreativ och innovativ typ, alltså någon som vill förnya, driva på och utveckla. Det i sin tur bygger på vilken inriktning och handlingsplan medlemmarna beslutat om på årsmötet eller stämman.
Man undrar om valberedningen i sommar ska finna/övertala/utmana någon som kittlas och lockas av uppdraget.
