Är det ett fascinerande skådespel, eller är det precis tvärtom, ett tragiskt och patetiskt spektakel? Ja, så går tankarna när man via olika medier följer Brexitföljetongen i England eller Trumpupptågen i USA.
Man förundras över att herrarna Boris och Donald lyckas samla så många anhängare och påhejare. Vad är det som gör att vanliga människor så till den milda grad lockas och fascineras av trinda gubbs med blont hårsvall och välsmorda munläder och yviga gester? På vilket sätt inger dessa företrädare förhoppningar, förväntningar och framtidstro ... vad är det som skapar attraktionskraft ... vad är det hos herrarna som signalerar tillit och förtroende ... jag fattar det inte och förstår det inte heller hur mycket jag än anstränger mig.
Nu är Donald och Boris inte ensamma om att agera utstickande, utmanande och provocerande. En utblick runt om i världen visar att de två herrarna har sina gelikar och likasinnade. Listan på "wannabees" fylls också på. Men frågan är hur länge till?
Förr eller senare (förhoppningsvis det först nämnda) uppstår motkrafter. Tes blir antites. Hejarop blir buanden. Viljekraft blir vill-ej-kraft. Anhängare blir motståndare.
Är Sanna Marin det första exemplet på motkraft - nästa generations politiker och makthavare. Hon är uppvuxen med två mammor i en så kallad regnbågsfamilj.
Hon är småbarnsmamma och nu den yngsta i världen på sin post. Sanna Marin är 34 år och Finlands nyblivna statsminister. (hon har inte heller något blont hårsvall och verkar inte ha välsmort munläder och yviga gester).
