Igår hedrades Vänersborgs arena och elitserien i bandy med närvaro. Hemmalaget IFK mötte Bollnäs från Hälsingland. Mina vänner och de jag känner hissar sannolikt upp ögonbrynen och utbrister va-i-hel-vete!?! Det är ingen större hemlighet att jag inte har bandy som favoritsport om man nu ska vara åskådare. Men om barnbarnen ringer och säger: kan du följa med oss på bandy ikväll ... så är svaret naturligtvis: självklart!
Har aldrig riktigt förstått det fascinerande med spelet. Föredrar hockey och handboll när man inte har skridskor på fötterna. Sporter som är intensivare med snabba växlingar, smällar, kraft och finess. Men, man ska ha ett öppet sinne och försöka förstå.
1725 åskådare var på plats i världens dyraste bandyarena för att följa en välregisserad föreställning; ljuskaskader när hemmalaget gjorde entré, klappvulkan med jämna mellanrum och en entusiastik trummande och högljudd hejarklack.
Efter 2x45 delade man broderligt på poängen. Hemmalaget var lyckliga för att förlustsviten var bruten. Bortalaget var glada för att man fick med sig en pinne hem. Barnbarnen var (verkade) nöjda med kvällen. Farfar tyckte det var kul att sitta på läktaren och ha synpunkter på spelet.
Slutsignalen kom utan längre tilläggstid och det minsta barnbarnet frågade genast: när ska vi gå nästa gång? Och vad ska man då svara på den frågan?!?
