Intressant att följa eftermälet när det blev klart att Henrik Stensson fick årets dagbladsguld. Särskilt upprörda är alla simningens förståsigpåare och Sarah Sjöströms fans. Det som hon gjorde i Rio är ju bara så s-t-o-r-t och och så är bara OS vart fjärde år. Ingen annan anses heller ha tränat så mycket och så hårt (hur man nu kan ha koll på detta).
Man är naturligtvis sig själv och sin idrott närmast och därför naturligtvis besviken när det inte går vägen. Men ... det är svårt, mycket svårt, att jämföra olika idrotter och därför bygger nomineringar väldigt mycket på känslor och antaganden. Tror att på högsta elitnivå, oavsett idrott, så handlar det idag om mycket vältränade, skickliga och hängivna individer. Det är killar och tjejer som satsar hårt och är disiplinerade, uthålliga, envisa och starkt målinriktade. Skillnaderna är små vad gäller alla faktorer som krävs för att vara i topp i respektive idrott.
Bragdbegreppet är intressant. Dels kan det handla om någon som fullständigt oväntat och otippat vinner ett stort internationellt mästerskap men också om någon som redan är etablerad och levererar fler framgångar med all press och förväntningar. Själv tilltalas jag av det förstnämnda, alltså den som överraskar och presterar över förväntan vid mästerskapet. Jenny Rissveds prestation tillhör denna kategori. Det var ingen större överraskning att Sarah Sjöström vann OS, hon var storfavorit. Samma gäller Henrik Stensson som tillhör den absoluta toppen i världsgolfen. Och inte heller var Tove Alexanderssons två VM-guld något oväntat utan snarare mycket förväntat. Men det förringar inte deras prestationer som bara är så otroligt imponerande och kul.
Men som sagt, allt handlar om känslor och antaganden ...
