onsdag 11 januari 2017

Reflektion kring nödrop ...

Det kom ett nödrop via mejl från den egna klubbens valbereding: VARFÖR VILL INGEN VARA ORDFÖRANDE I VSK?
De har fått nej från alla som tillfrågats och känner att man inte kommer längre.
Nu är det i och för sig inte unikt. Det finns flera exempel över tid från klubbar och föreningar som hamnat i samma situation. Har hittat några citat från intervjuer som gjorts med ordföranden som hoppat av:


”Det var med lust och entusiasm jag åtog mig ledaruppdraget. Jag kände så mycket för verksamheten. Men med tiden blev det alltmer jobbigt. Jag upptäckte att det jag trodde var gott, klokt och viktigt började bli ifrågasatt av flera och särskilt då den gamla stammen. Till slut orkade jag inte längre. Organisationen dräpte min entusiasm.”

”Nu drar jag! Styrelsearbetet är trist och tungt. Väggarna dryper av traditioner, långa möten, byråkrati och seghet."

”Vår verksamhet bedrivs för och av medlemmarna. Vad händer när medlemmar mer agerar som kunder än som engagerade, delaktiga och ansvarstagande medlemmar? Vad händer med föreningen om medlemmarna föredrar att vara kunder och köper upplevelser i form av ett medlemskap? Vad händer om medlemmar inte vill vara medlemmar utan bara ställer upp som volontärer när det passar?"

Under min yrkesverksamma period på RF/SISU gjordes ett antal utredningar och jag skrev en del böcker om organisations- och föreningsutveckling. Rotade fram dessa gamla dokument som kanske kan ge några ledtrådar kring orsaken eller svaret på ovanstående fråga:

Stagnerad verksamhet!
Ingen styrning och struktur – man upplever allt för stora luckor och otydlighet dels vad gäller det innehållsmässiga och idébärande i föreningen alltså vad klubben ska göra men också vad gäller rutiner och arbetssätt alltså hur man går tillväga.

Man vill inte vara utsatt!
Som ytterst ansvarig är det lätt att dra på sig kritik för både det ena och det andra. Besvikna medlemmar låter sin frustration gå ut över ledningen. Särskilt kvinnor kan råka illa ut. Av någon märklig anledning blir kvinnor mer utsatta än män. 
Vem vill på sin fritid riskera att utsätta sig för påhopp eller vara måltavla för ilskna klubbmedlemmar eller besvikna supporters?

Dålig ekonomi!
Föreningens resurser är små. Allt för mycket tid går åt att skaffa pengar och inkomster. Ett överdrivet starkt fokus på att spara som i förlängningen leder till passivitet och vill-ej-kraft.

För många "ickeidrottsliga" frågor på agendan!
Det som kittlar och lockar är i första hand att man vill idrotta, vara med i ett idrottsligt sammanhang, tävla eller som förälder slussa in barnen i en utvecklande verksamhet. Föreningen bildades inte, och verkar inte i första hand, för att driva klubbhus och anläggningar med allt vad det innebär av planering, utredningar och beslutsfattande. Frågor som man är tvungen att ta i som ytterst ansvarig.

Man vill inte binda upp sig!
Det ideella engagemanget är bara en del i en människas liv. Arbetet, hushållet, familjen och andra intressen kräver också tid och engagemang. 
Genom att engagera sig underordnar man sig föreningens veckoschema med allt vad det innebär. Detta inkräktar naturligtvis på den personliga friheten och flexibiliteten.

Ingen attraktivitet!
Är det bara attraktivt för en del? Tilltalar arbetssätten och formerna bara ett fåtal?Präglas uppdraget av traditioner, byråkrati och seghet? Avsomnar goda initiativ och viljekraft på grund av att man i alla frågor, stora som små, måste få klartecken från gud och alla.

Tungrott och trögt!
Man upplever en stelbenhet i sättet att arbeta. Det är inte flexibelt. Det tar lång tid mellan beslut och handling. Man får kämpa med/mot traditioner, svårbegripliga förhållningssätt, trista rutiner och omständiga procedurer.

Nu är det ingen katastrof ifall en klubb står utan ordförande en kortare tid. Men det är trots allt en tydlig signal, en utmaning och en uppmaning till alla oss medlemmar att agera; att göra någon form av nystart eller omstart.