Under gårdagskvällen hade den egna klubben årsmöte. Fick förtroendet att leda förhandlingarna som det så vackert heter. Genom åren har jag lett och modererat många möten av olika karaktär. Kände att takterna sitter i för att skapa ett gott möte och ett gott klimat. Valberedningen hade gjort ett jättejobb dels med att strukturera/organisera verksamheten dels med att bemanna de många funktionerna. Det kändes tryggt!
Det var huvudsakligen äldre medlemmar som mött upp och det var egentligen bara en frågeställning som skapade diskussion och meningsutbyte. En klassisk fråga i föreningen som handlade vart resurser ska styras; till den idrottsliga verksamheten eller till skötsel och vård av klubbstugan. En fråga som egentligen är en generationsfråga. Den äldre falangen värnar om klubbhuset, de yngre generationerna vill prioritera den levande idrotten.
En tanke och en idé framkom om att barn och ungdomar (och deras föräldrar) skulle betala ännu mer för att delta i tränings- och tävlingsverksamheten. Ett tanke som egentligen går stick i stäv med hela idrottsrörelsens inriktning att göra idrott mera tillgängligt. Resurserna skulle istället överföras till att anställa en vaktmästare som torkade upp och städade efter de som byter om för en motionsrunda och bastubadar i klubbstugan.
Nu blev det, klokt nog och hanterat, inget beslut i vare sig den ena eller andra riktningen utan frågan hänsköts till fortsatt bearbetning.
Frågan lär därför återkomma och då är frågan om jag återigen vill sitta som neutral och opartisk årsmötesordförande eller ta strid. Valet är enkelt det skulle bli en strid för det idrottsliga (trots att jag tillhör gammalgenerationen).
