Tillbaka till vardagen efter händelserika, innehållsrika och glädjerika dagar i Norge och orienterings-VM. Första dagen efter hemkomsten har handlat om återställning typ tvätta tävlingskläder, sanera dubbskorna samt rensa bilen från tejpremsor, reklamblad, pannband och annat smått och gott som har en förmåga att lagras i ett orienterarfordon.
En VM-vecka handlar mycket om möten. Möten med bland annat generationskompisar man tävlat mot, arbetat tillsammans med eller som man bara lärt känna genom åren. Härliga stunder där skratten blir många när minnen repriseras och inte att förglömma alla kommentarer som med ålderns rätt uttalas. Hängivenheten, engagemanget och kärleken till skogssporten är och blir så otroligt påtaglig och förenande.
Detta VM var ovanligt spännande och dramatisk. Uppgörelserna och kamperna var hårda och jämna trots tuffa, utmanande och utslagsgivande banor. Avslutningsdagen med stafetterna var särskilt speciell och minnesrik. De svenska tjejerna och killarna snuvade Norge och dessutom på deras hemmaplan. Visst var det tråkigt för den sympatiske Magne Dählie när han schabblade bort en medalj men ärligt talat gjorde det definitivt inget med svenska ögon sett. Genom åren har den norska svansföringen varit hög och därför kändes det bara så bra att Lina, Tove och Karolin samt Johan, Emil och Gustav knöt upp den norska svansen och detta i en norsk skog.
Den sista timman på VM-äventyret, under prisutdelningen när kvällsmörkret började smyga sig på, var känslomässigt stark. Stod tillsammans med Lina Strands föräldrar som jag känner sedan decennier tillbaka när deras dotter fick guldmedaljen om halsen med nationalsången som kuliss. Hon har haft det tufft genom åren med skador som tvingat fram operationer och lång konvalescens. Men, hon har kämpat på och inte gett upp. Så kul att hon lyckades!
