Så har det då blivit den 9:e november. 30 år sedan järnridån revs och det politiska landskapet totalförändrades. Diskuterade idag händelsen med yngre generationer som då var alldeles för små att förstå eller inte var födda.
Uppfattade att de har lite svårt att begripa känslorna som idag spelas upp i olika medier men också mina kategoriska avståndstaganden till det forna östblocket. Var det så farligt och det kan väl aldrig hända i Sverige? De såg min bekymrade min.
- Jo, man ska veta att partierna på vänsterkanten även idag indirekt hyllar de grundantaganden och bevekelsegrunder som formade "öststaterna". Retoriken låter kanske bra, om inte riktigt bra, men bakom allt orerande döljer sig synsätt och en verklighet som andas förtryck, inskränkningar, förföljelser, anti-demokrati, trakasserier, klappjakt på oliktänkande osv.
- Så därför måste ni förstå min skepsis och min generations farhågor, blev avslutningsrepliken.
Vet inte om de överhuvudtaget fortsatte att var och en för sig reflektera eller bry sig. Istället övergick vi till att diskutera mera vardagliga ting. På tapeten idag: Boråstävlingarna i orientering som avslutar orienteringsåret. Många är på plats, huvudsakligen ungdomar, men också en del luggslitna gamlingar som var och en bär på en eller flera kroppskrämpor. Krämpor som gör att man inte längre kan springa som förr. Men ... vad gör det när det fortfarande finns möjligheter att utöva skogssporten. Detta trots att de yttre förhållandena är som de är i mitten på november i Borås: småkyligt, småpissigt och grått.
