Läser i lokaltidningen att ytterligare en förening tvingas avveckla sin klubbstuga. Kostnaderna har dragit iväg och anläggningen används inte lika frekvent som för några decennier sedan. Jag är inte förvånad. Förändringar i omvärlden, människors förändrade behov och beteende, insikten om nya värden och företeelser utmanar organisationer/föreningar/klubbar. De utsätts för ett förändringstryck som kräver självrannsakan, omprövningar och nytänkande.
Generellt fungerar inte längre en klubblokal som en viktig mötesplats och träffpunkt. Så var det "förr" men idag kan information spridas på enklare sätt, man behöver inte träffas fysiskt för att ha möten, eller gå på kurs eller administrera en verksamhet. Man umgås/träffas/möts på olika sociala medier och detta oavsett var man befinner sig.
Det visar sig att driften av anläggningar tenderar att kosta mer och mer och allt fler möten/beslut/överläggningar kretsar kring fastighetsförvaltning, skötsel och underhåll. Detta på bekostnad av exempelvis den idrottsliga aktiviteten/verksamheten.
För dryga två decennier sedan skrev jag följande rader i en klubbtidning och på en webbsida:
"Jag trodde det var ett lokalt fenomen i en enskild förening men så var det inte. Attityden var likartad inom flera klubbar; inriktningen att ägna allt mer tid, allt mer kraft och att styra allt fler resurser till förvaltning och drift av klubbanläggningar. Detta samtidigt som begränsningar och besparingar införs vad gäller kärnaktiviteten; att idrotta.
Varje klubb med självaktning vill gärna ha en egen anläggning, en klubbstuga. Under stor entusiasm spikar man och hamrar man på det som ska bli en stolthet och mötesplats. Men, men och nu är jag riktigt elak; visionen om att en klubbanläggning leder till sprudlande aktiviteter och intensifierat idrottande är oftast en illusion, eller ännu värre, en hallucination. När initialentusiasmen väl har lagt sig och vardagen inträder handlar samtalen runt styrelseborden allt mer om vindskivor som ska målas, lampor som ska sättas upp och utrymmen som ska värmas vintertid.
Motionerna till årsmöten fokuserar huvudsakligen på tillbyggnad eller ombyggnad. Det blir allt tystare och allt mera sällan som diskussionerna flödar kring rekrytering av tränare och ungdomsledare, uppmuntran av ledare, nya arrangemang eller rekryteringssatsningar. Den ekonomiska resultatrapporten fylls med fler och fler rubriker som kan hänföras till fastighetsförvaltning, drift och underhåll. Sakta men säkert blir det sekundära det primära och bisak blir huvudsak. Stödfunktion blir huvudfunktion. Medel blir mål."
Inlägget väckte uppror. Jag fick ta emot ett antal ilskna och synnerligen uppretade kommentarer. Men ... jag har aldrig ångrat inspelet. Idag är det i allra högsta grad aktuellt. Ser på nära håll hur anläggningar blir "kvarnstenar runt halsen". Driftskostnader rusar i höjden, medlems- och andra avgifter höjs för att klara finansieringen. Inkomsterna från tävlingsarrangemang och liknande styrs i allt större utsträckning till underhåll och reparationer. Detta samtidigt som anläggningarna utnyttjas allt mindre.
Ekvationen går inte ihop. Börjar man tumma på det rent idrottsliga och driver upp deltagarkostnader och tävlingsavgifter påbörjas nedgången och stagnationen.
Så min uppmaning till alla föreningar som har ett klubbhus eller liknande är: låt inte det sekundära bli det primära ... gör inte bisak till huvudsak ... stödfunktion får inte bli huvudfunktion ... medlen ska alltid vara underordnat målet!
