På dagen för 67 år sedan slog jag upp mina blå ögon på Dundee Missionssjukhus i Sydafrika. Dryga decenniet senare flyttade familjen till Sverige. En rejäl kontrast och en stor omvälvning för en linlugg som präglats och fostrats i en kultur som skiljde sig rejält från svenska sedvänjor.
Dock höll livet på att ta slut redan som fyraåring. Det var på den tiden det varken fanns barnbilstolar, säkerhetsbälten eller säkerhetslås för bildörrarna. Satt och fingrade på dörrhandtaget, dörren öppnades och jag kastades ut av farten på den gropiga grusvägen i den ödsliga Tugeladalen. Det var en fruktansvärd skräckupplevelse för mina föräldrar. En händelse som ofta återkom i deras drömmar och tankar.
Födelsedagen firades tillsammans med barn, barnbarn och broder. På programmet orientering naturligtvis. Inte bara ett lopp denna dag utan två. Först individuell sprint och sedan en sprintstafett vid Hafstens Resort och Camping väster om Uddevalla.
Det blev kontrastrikt. Den lättlöpta och lättframkomliga individuella tävlingen kontra stafettsträckan som huvudsakligen gick i skogsterräng som bitvis var riktigt stenig.
Ett specialkomponerat lag med yngste sonen Martin på startsträckan, svärdotter Emelie på den andra, jag själv på den tredje och gode vännen och konkurrenten Per Ivarsson på slutsträckan. Kul, riktigt kul!
