Igår sprang vi den tredje etappen av Vikingedysten och det var också den åttonde tävlingen på lika många dagar vi avverkat i Danmark. Kroppen har onekligen fått sitt i olika terrängtyper och på olika distanser. Gabbe och hans mor segrade totalt och Gunilla fick ett utlottat pris med högt samlarvärde, det var arrangörsklubbens egna butelj med druvans safter.
Efter tävlingen och fika under en lind som skyddade oss från den heta solen begav vi oss iväg för att se den sista danmarksetappen av Tour-de-France. Vi hade kollat in tänkbara platser och det hade också tusen och åter tusen danskar gjort. Efter att ha parkerat i ett vägdike var det bara att knalla iväg till åskådarplatsen vi valt. En tre kilometer lång promenad på upphettad asfalt. Väl framme, drygt två timmar innan cyklisterna skulle passera, fälldes stolarna upp och väntan påbörjades.
Efter ett stund dök karavanen med sponsorer upp. "Giveaways" slängdes ut under ackompanjemang av biltutor och hög musik. Så lägrade sig lugnet igen. Man fikade, man umgicks, man lutade sig tillbaka och man viftade med flaggor. De riktiga cykelnördarna kollade naturligtvis tävlingen via mobilen och meddelade då och då när den stora cykelklungan beräknades passera.
Så blev det oro längs med vägkanten. Helikoptrar snurrade i luften och polissirenerna ljöd. Plötsligt dök en ensam cyklist upp. En dansk som ryckt loss och några minuter senare kom hela gänget. De susade förbi under någon minut och därefter blev det uppbrottsstämning. Showen var över! Vad var det vi hade sett? Vad var det som egentligen hände? Med förundran återvände vi till bilen, förundran över hur detta evenemang kan skapa så mycket engagemang, hänförelse och begeistring.
