En av de svenska landslagslöparna, Karolin Ohlsson, uttrycker sin relation till bushig och pinnig terräng på följande sätt på Instagram:
Detta efter upplevelserna hon fick under EM i Estland för några veckor sedan. Alla som kollade in TV-sändningarna kunde konstatera hur svårframkomlig, svåröverblickbar och svårforcerad terrängen var.
Nu är det inte bara världseliten som möter liknande terräng. De flesta har minnen, trista sådana, från när man trampat och klampat omkring i täta buskage, risiga partier och snåriga snår.
Dagens kartor redovisar trots allt var framkomligheten varierar. Annat var det när jag började med skogssporten för flera decennier sedan, så visst har det blivit bättre över tid och ett slumpmoment har minskat.
Men trots bra kartor stöter man som tävlingsorienterare med jämna mellanrum på vidrig terräng. Nu är ju skogen som den är men ibland undrar man inte bara en gång utan många gånger varför arrangörer/banläggare väljer områden och stråk där det uppenbarligen är vämjeligt och vedervärdigt. Det kan knappast vara av sportsliga skäl, möjligen någon tanke om att det snäppar upp graden av utmaning och kamp-mot-markens-hinder som det uttrycks i någon gammal devis.
Själv har jag ett antal områden i närområdet som jag känner för precis på samma sätt som Karolin gör. Man vill helt enkelt inte vistas där än mindre bedriva någon form av orientering!
