Måndagens blogginlägg handlade om bushig och pinnig orientering. Har fångat upp en del andra tyckanden som spinner på samma tråd:
Grönområdesorientering har alltmera tagit över på våra vanliga tävlingar. Denna typ av orientering med stora slumpmoment kanske behövs på våra mästerskap, se Estland. Jag tror det inte. Det gynnar bara de sist startande som får springa i upptrampade spår.
Banläggarnas favorit verkar vara en långsträcka över ett luddigt grönområde fullt av raster, grönt och gult i en salig röra. Alternativet att slippa ge sig in i skiten är en låång väg runt det hela. Det är också banläggaridéer från sprintorienteringen som spökar här.
Årets mest populära tävlingar brukar vara Pans vårtävlingar. Garanterat fria från grönområdesorientering. Att inte fler arrangörer förstår vad som drar folk.
Det är alldeles uppenbart att trenden med "bushorientering" nu får en motreaktion. Är övertygad om att den stora massan orienterare inte gillar, roas och upplever något positivt när man tvingas "trampa" genom snår och täta buskage.
Det moderna skogsbruket ställer naturligtvis till det då man nu tycks följa tesen/antagandet/dogmen att pinnar, grenar, kvistar och ris ska ligga kvar på marken när man röjer eller avverkar. Det lär vara bra för fortsatt och långsiktig tillväxt. Om det nu är detta som gäller så väntar tuffa(re) tider för orienterarsläktet.
Motkraften och utmaningen för arrangörer och banläggare är att bli än mer observanta och uppmärksamma på i vilka skogsområden tävlingar förläggs och vilka bansträckningar och stråk man då väljer. Dessutom bör arrangörer bli ärliga och uppriktiga när man i sina tävlingsinbjudningar beskriver terrängen. Många gånger skönmålas beskrivningen av terrängen i syfte att locka deltagare. Kanske läge för "döskallemärkning" av vissa skogsområden?!?
