Igår kom ett så oerhört tråkigt meddelande från yngste sonen. I messet stod det att Kalle, hans svärfar, gått bort ...vi satt med honom sista timmen då andningen började bli mer ansträngd ... vilken blandad kompott av känslor, lättnad, hemskt, fint, naturligt, sorgligt. Han höll i ett bra tag och ville inte ge sig. Men nu känns det bra iaf.
Kalles bortgång var inte oväntad, han var allvarligt sjuk och cancern eskalerade den senaste månaden. Så skönt att han inte längre behöver lida och plågas mer.
Vi lärde känna Kalle när Martin och Anni blivit ett par. Sedan dess har vi mötts och umgåtts med jämna mellanrum och genom åren har vi delat semesterveckor både vinter- som sommartid.
Orienteringsintresset och engagemanget förenade oss lite extra. Som jämnåriga tävlade vi i samma klass och många är gångerna när vi jämfört sträcktider och vägval.
Men vi delade också hängivenheten till skogssporten genom engagemang vid sidan av tävling och träning som att vara funktionär och ideell klubbarbetare.
Kalle var verkligen en som djupt engagerade sig i sin klubb OK Orion och timmarna han la ner är förmodligen oräkneliga.
Vi är många som sörjer Kalle ... barn, barnbarn, släktingar och vänner ... vi kommer alla att starkt minnas honom.
Nästa vecka skulle vi ha mötts och tävlat i O-Ringen. Det känns så trist, tråkigt och sorgligt att vi inte längre kommer att eftersnacka och dela upplevelser.
