Tycker man egentligen att det är roligt, utmanande och kittlande oavsett om man själv är spelare på isen eller en engagerad supporter på läktaren? Den frågan har vuxit fram efter att under några dagar ha följt pågående VM i bandy som just nu avgörs i Finland. Följt och följt är dock en sanning med modifikation. I praktiken har mitt intresse begränsats till att ta del av resultaten via media.
Och resultaten talar sitt tydliga språk. Det svenska herrlandslaget har fullständigt skåpat ut de nationer man hittills ställts mot. Det handlar inte om jämna matcher eller små marginaler utan om total dominans. I vissa fall närmast om förnedring. Frågan som då infinner sig är: är detta verkligen en merit? Är det den här typen av prestationer man senare i livet ska berätta för barnbarnen om? Är det något man känner genuin stolthet över?
Jag tvivlar. Faktum är att jag snarare känner ett visst vemod, till och med medlidande, med de skickliga blågula spelarna. För elitidrottens själva grundbult är trots allt kampen: att pressas, att tvingas ta i, att balansera på gränsen mellan seger och nederlag. Det är där spänningen finns, det är där nerven uppstår. Och just detta har lyst med sin frånvaro under den gångna veckan. Avståndet mellan lagen har varit så stort att dramatiken aldrig ens fått chansen att uppstå.
Jag är fullt medveten om att det inte är nationen Sverige som svarar för VM-upplägget eller spelschemat. Men frågan kvarstår: är det värdigt att genomföra mästerskapsmatcher som i praktiken upplevs som ”bara-ett-lag-på-plan”-tillställningar? Vem gynnas egentligen av detta?
Det är svårt att inte undra om det internationella bandyförbundet i själva verket gör sig själva en rejäl björntjänst. Ett mästerskap som saknar konkurrens riskerar att urholka sportens trovärdighet, attraktionskraft och status. Det skapar knappast respekt eller högt anseende vare sig hos publik, media eller framtida generationer av spelare. Och det borde oroa fler än bara de som råkar titta på resultatraderna.
