I förrgår följde jag Sävehofs och Skövdes uppgörelse i handbollens damliga. Det var förstås intressant att se själva spelet: taktiken, tempot och de avgörande situationerna. Men minst lika fascinerande var allt som skedde runt omkring matchen, det som inte syns i statistiken och sällan fångas i matchreferat.
På bänken och ute på planen var det ett ständigt flöde av dunkar i ryggen, high-fives, uppmuntrande tillrop, klappar på axeln och tummar upp. Det slog mig hur naturligt och äkta detta upplevdes. Inte som en inövad ritual eller något som plockades fram för syns skull utan som ett beteende djupt rotat i laget. Och det kanske mest talande: uppmuntran gavs inte bara i framgångens stund, efter ett mål eller en lyckad försvarsinsats, utan minst lika tydligt när någon missade, schabblade eller gjorde ett misstag. Då kom stödet direkt.
Det gick nästan att ta på att det här inte handlade om enskilda individers goda vilja, utan om en kultur. En tydlig ”uppmuntranskultur”. En kultur som inte uppstår över en säsong utan som skapats, formats och vuxit fram under många år. En kultur som sägs sitta i väggarna men som i själva verket hålls levande av människorna som för tillfället befinner sig innanför dem. Skrapar man lite på ytan anar man medvetna insatser från tränare och ledarstab. Lagets framgångar bygger uppenbart inte enbart på spelteknik, taktik och fysik utan på ett sammanhållande kitt av uppskattning, beröm och positiv energi. En vinnaranda!
Jag tänker inte rannsaka mig själv kring hur jag genom åren har agerat som chef och ledare. Den bedömningen ska jag varken göra eller ta på mig, den tillhör medarbetarna. Men jag kan blicka tillbaka och minnas tillfällen då jag själv varit en del av organisationer med en uttalad uppmuntrarkultur. Ett sådant sammanhang träder omedelbart fram: mina yrkesverksamma år inom SISU Idrottsutbildarna. Där rådde en tydlig anda och ett beteende präglat av just detta: många dunkar i ryggen, high-fives, uppmuntrande tillrop, klappar på axeln och tummar upp. Ett förhållningssätt som flera av mina chefer aktivt värnade och stod upp för genom åren. Mickes, Camillas och Karins ledarskap höll yttersta toppklass!
Det blir allt tydligare för mig hur avgörande detta är. I alla organisatoriska sammanhang inom idrotten och i arbetslivet behöver uppmuntraranda utvecklas och levandehållas, både i de stora sammanhangen och i det lilla vardagliga. Ofta är det just där, i de små gesterna, som den verkliga styrkan byggs!
