Det är inte lätt att vara världsledare nuförtiden. Särskilt inte om man råkar vara van vid applåder, pokaler och guldglänsande bekräftelse på att man är, om inte bäst i världen, så åtminstone bäst i rummet. Och när rummet råkar vara planeten jorden blir kraven därefter.
Att inte få Nobels fredspris måste därför kännas ungefär som att bli bjuden på Nobelmiddagen och serverad korv med bröd. Man satt ju där, redo för tacktalet och övat på ett leende som både signalerar ödmjukhet och historisk storhet. Och så ... ingenting. Inget diplom, ingen medalj, inte ens ett artigt “vi hör av oss nästa år”.
Då är det klart att man blir lite fredstrött. För om världen inte belönar fredsinsatser varför ens bemöda sig? Det är ungefär som att säga: “Jag tänkte vara snäll idag, men eftersom ingen sa tack så funderar jag på att lägga rabarber på ett annat land.”
Enligt media har USA:s president blivit lack på vårt grannland. Den norska Nobelkommittén gav inte fredspriset till Donald. Då kom vändningen för den amerikanska presidenten. "Jag känner inte längre en skyldighet att bara tänka på fred”, skriver han i ett brev till Norges statsminister.
Brevet får nästan karaktären av ett uppbrottsbrev: det är inte mig det är fel på, det är priset. Jag försökte verkligen. Men om ni inte ser min storhet, då får ni skylla er själva om jag börjar tänka annorlunda.
Så sitter vi där, jag och många andra, och betraktar skådespelet minst sagt lätt förundrade. För någonstans trodde vi nog att fred var något man arbetade för oavsett medaljer. Men tiderna förändras. Numera verkar även freden behöva recensioner och "likes". Annars kan den uppenbarligen dras tillbaka med en suck och ett formellt brev. Man häpnar!
