Det är något med världen just nu som gör att man emellanåt får lust att dra ner rullgardinen och låtsas att det mest akuta problemet i tillvaron är att orienteringsskorna är något snedslitna. Man hör nyheterna surra i bakgrunden som en envis mygga: krig, kris, kollaps och katastrof. Orden studsar runt i rummet, tränger sig på mellan kaffekoppar och vardagssysslor. Man nickar allvarligt för man ska ju vara engagerad, informerad och ansvarstagande.
Men någonstans där, mitt i allvaret, märker man hur hjärnan bygger upp en skyddsvall. En osynlig spärr som slår till när flödet blir för intensivt. Det går bara inte att ta in hur mycket elände som helst innan systemet svarar: tack, men nej tack, det är fullt just nu.
Så man gör det enda rimliga. Man distanserar sig lite. Man skalar ner världen till ett format som går att hantera. Man inser att man inte kan stoppa några krig före frukost, och att den insikten i sig inte gör en till en sämre människa. Fokus förskjuts i stället till något konkret typ vilken ost som ska läggas på mackan eller om om dubbskorna faktiskt håller en säsong till. Små frågor javisst men frågor som går att besvara, lösa och komma till avslut med.
När det råder kaos i omvärlden blir trivialiteterna en form av motvikt. De små sakernas ting i närvärlden blir hållpunkter, bevis på att allt inte är bortom kontroll. Att stänga av en stund är inte att blunda utan att hämta andan. Inte för att man inte bryr sig utan för att man faktiskt gör det. Så just för stunden går funderingarna om man på morgondagens Vinterrace ska ha metalldubbskor på fötterna eller duger det med vanliga räfflade gummisulor.
