Igår blev det mycket rörelse men uteslutande inomhus. Snöförhållandena lockade knappast till någon längre utomhusvistelse. Trottoarer och gångbanor var mer eller mindre ett hinderlopp av snö, is och oplogade ambitioner. Det handlade helt enkelt om att ta sig fram utan att hamna på ända.
Morgonen inleddes därför i simhallen. Ambitionen är tydlig och konsekvent: varje vecka avverka 1000 meter i bassängen och därefter belöna sig själv med en halvtimma i bubblet. Den här dagen var det ovanligt glest i bassängen. I vanliga fall brukar 15–20 personer nöta längder sida vid sida men nu var vi bara några enstaka. Förklaringen var uppenbar, det vintriga vädret hade skrämt bort de flesta.
Efter badupplevelsen väntade promenaden till gymmet där en stärkande kopp kaffe fungerade som övergång mellan vatten och nästa aktivitet. På programmet en timmas yoga av det lugnare slaget. Att kliva in i yogasalen är alltid en liten omställning. Lokalen är halvmörk prydd med fladdrande ljus och i bakgrunden hörs lågmäld panflöjtsmusik som signalerar att tempot nu ska ned, långt ned. Instruktören talar med mjuk, långsam röst:
andas in genom näsan och sila ut genom munnen… om tankarna vandrar iväg, notera det och kom mjukt tillbaka… det finns inget rätt eller fel andetag… känn efter var din gräns går… om det känns för mycket, backa ur positionen. Det är helt okej… möt kroppen där den är idag… alla dagar är olika, även på yogamattan… släpp ambitionen, försök att bara vara… ge dig själv tillåtelse att vila... stanna kvar i känslan en stund… det här var din stund. Namaste.
Och efter passet får man erkänna att det känns faktiskt rätt bra. Behagligt, återhämtande och avslappnat. Inte så dumt alls.
Kontrasten kunde knappast bli större några timmar senare. Kvällen bjöd på spinning, närmare bestämt ett distanspass. Miljön var den diametrala motsatsen till yogasalen: blinkande kulörta lampor, dunkande musik och en ivrig instruktör som inte lämnar något utrymme för existentiella funderingar. Här gäller det bara att lyda kommandon:
vi börjar lugnt njut av det, det varar inte länge… det här är din resa, men vi gör den tillsammans… om du tror att det räcker, lägg på lite till… det är här vi blir starkare… om du väntar på vilan, håll ut den kommer sen… du är starkare än du tror… kötta på ... alla kämpar, du är inte ensam… om du hatar mig lite nu, helt normalt… le, det förvirrar mjölksyran… tack för idag, ni var grymma!
Efteråt var det skönt att traska hem genom snölandskapet, dunka sig själv lite diskret på axeln och konstatera att dagen rymt både stillhet och kaos, både panflöjt och dunkande bas. Omväxling förnöjer även en vinterdag som igår.
