Idrottsgalan är avklarad. Två och en halv timme försvann i ett stillsamt men samtidigt engagerat nedsjunkande i TV-soffan. Det är lätt att ryckas med men ändå infinner sig samma tanke varje år: den här typen av föreställningar är egentligen gjorda för att upplevas på plats. Jag drar mig till minnes den yrkesaktiva tiden, när jag själv satt i salongen vid flera tillfällen. Sorlet före sändning, de spontana mötena och samtalen som tog vid långt efter att kamerorna slocknat. Allt det där ryms inte i en TV-ruta. Innehållet blir ett annat, djupare och mer levande, när man delar rummet med dem som prisas.
Galor är på många sätt förutsägbara, nästan ritualiserade, oavsett om de handlar om idrott, film, musik eller något helt annat. Olika priskategorier radar upp sig under kvällen. Tre eller fyra nominerade presenteras, en känd profil kliver fram som prisutdelare. En lång konstpaus, ibland olidligt lång, innan namnet till slut uttalas. En statyett som kan uppfattas som vacker, märklig eller rentav ful. Tacktal som följer ett välbekant mönster: tack, tack, mamma och pappa, tränare, lagkamrater och alla andra som betytt något. Ibland tårar, ibland bara glansiga ögon. Applåder, någon gång en stående ovation. Sorti. Och så vidare till nästa kategori, enligt samma mall.
Ändå finns det alltid ögonblick som bryter mönstret och sticker ut. Den här kvällen var det utan tvekan Jerringpriset som blev höjdpunkten. När svenska folket röstar fram en vinnare finns en särskild nerv, en känsla av direktkontakt mellan prestation och uppskattning. Att valet föll på Jonna Sundling kändes både självklart och välförtjänt. Att hon inte var på plats var förståeligt och klokt. Med OS runt hörnet finns det viktigare saker än galaklänningar och röda mattor.
Så slocknade studioljusen. Idrottsgalan var genomförd enligt konstens alla regler och lagd till handlingarna. Nu väntar ett nytt idrottsår.
