Vad är det modigaste du gjort? Det var en fråga i söndagens P4-program under ledning av Erik Blix. Han uppmanade lyssnare att ringa och berätta om detta. Jag ringde aldrig men funderingarna triggades igång. Ganska snart blev det besöket i Cango Caves i Sydafrika. Detta för snart tre decennier sedan.
Grottor är urmiljöer för rädsla. De är mörka, instängda, kalla och obarmhärtigt likgiltiga inför mänsklig panik. I Cango Caves blir det dessutom inte bara en fråga om att titta utan om att delta. När man når passagen som kallas ”Letterbox” upphör all bekväm turism. Där reduceras kroppen till något som ska pressas fram, centimeter för centimeter, ofta med huvudet först, beroende av en guide och med nollkoll över situationen.
Det var äckligt, ruggigt och hemskt. Mod är sällan förknippat med härliga minnen. Det är snarare tvärtom. Det som är ”härligt” gör man gärna igen. Det som kräver mod lämnar ofta en eftersmak av obehag och ett tydligt aldrig mer.
Så här många år senare undrar jag om det var mod eller dumdristighet. Skillnaden mellan de två är ofta hårfin och avgörs i efterhand. Dristighet saknar rädsla eller så ignorerar man den. Mod däremot existerar bara i närvaro av rädsla. Och jag var rädd. På riktigt.
Kanske kom modet från stolthet, nyfikenhet, grupptryck eller bara från ett ögonblick där reträtt kändes värre än att fortsätta framåt. Göra om det ... aldrig i livet!
