Mejlen var ett enormt framsteg. En revolution, till och med. Äntligen kunde man kommunicera snabbt, effektivt och utan att resa sig från stolen. I teorin ... i praktiken blev det många gånger annorlunda.
Allt börjar ofta med ett mejl med ämnesraden ”Snabb fråga”. Redan där anar man att inget av detta kommer gå snabbt. Ändå öppnar man, för det gör man alltid.
Mejl kan vara långa. Det innehåller bakgrund, historik, parenteser, några PS och en omfattande sändlista. Efter några genomläsningar vet man fortfarande inte riktigt vad man förväntas göra, så man svarar artigt och ställer en följdfråga. Där tar det fart.
Snart svarar någon annan än avsändaren ... "bara som ett inspel”. Ytterligare någon hakar på och hänvisar till NN, trots att NN skrivit något helt annat. Fler svarar inklusive två personer som ingen minns varför de är med.
Efter ett tag finns det typ 13 mejl i tråden. Alla tycker något. Ingen vet riktigt vad. Missförstånd uppstår, reds ut och uppstår igen. Någon känner sig överkörd. Någon annan skriver ett långt mejl för att sammanfatta vilket leder till nya mejl.
Man börjar försiktigt tänka: varför pratar vi inte bara med varandra? Istället fortsätter mejlandet. Tonen blir alltmer formell med ord som ”process”, ”förankring” och ”återkoppling”.
Till slut föreslår någon, nästan ursäktande: ”Ska vi ta detta i ett möte?” Det blir knäpptyst. Två dagar senare: ”Ja, det är nog bra.”
Mötet tar så där en kvart. Allt reds ut. Alla nickar. Någon säger: ”Det var bra att vi pratade igenom det här.”
Efter mötet skickas ett mejl som sammanfattar mötet ... cirkeln är sluten!
