För några timmar sedan avgjordes årets första orientering i mörker. På programmet stod Nattcupen för klubbarna i närområdet. Temperaturen låg runt tre–fyra grader under nollstrecket. Snön låg kvar fläckvis i skogen, men på stigarna var det snarare isen som dominerade. Bitvis blank, förrädisk och kompromisslös. Skovalet var därmed odramatiskt: sulor med metalldubb, inget att fundera över.
Det var också ett tag sedan pannlampan senast såg laddsladden. Varje gång den åker fram infinner sig samma tanke. Hur sällan nattorientering faktiskt bedrivs i relation till vad utrustningen kostar. Lampan är fantastisk och tekniskt imponerande men sett till användningstillfällen är det svårt att värja sig från slutsatsen: ett dyrt nöje!
Vi var inte många som stod på startlinjen denna kväll. Fjorton stycken, närmare bestämt. Det är en markant skillnad jämfört med för ett antal år sedan, då trettio till fyrtio löpare var mer eller mindre standard. Orsakerna till bortfallet är säkert många. Livspussel, konkurrerande aktiviteter, kanske också en förändrad syn på vad som är värt ansträngningen. När jag pratar med nybörjare och icke-orienterare blir det dock tydligt att nattorientering upplevs som något extra. Tveksamheten är påtaglig, ofta kryddad med en portion skräck. Mörkret och ensamheten förstärks när ljuskäglan är det enda som bryter nattens kompakthet.
Även nattbanornas karaktär har förändrats över tid. Numera är banläggningen ofta snarlik den i dagsljus, både vad gäller sträckningar och terrängval. De senaste åren har det inte sällan blivit en kamp mot svårframkomlig skog, risiga hyggen och täta bushiga partier. Det kan vara utslagsgivande, men sällan särskilt inbjudande i mörker.
Just därför förtjänar kvällens banläggare en extra eloge. De hade tydligt prioriterat sträckor med vägvalsalternativ och en mer genomtänkt flyt i banorna. Det gjorde orienteringen roligare. Upplevelsen väckte dessutom minnen från hur nattbanorna såg ut för ett par decennier sedan. Det blev en kväll som påminde om varför nattorientering, trots allt, fortfarande har något alldeles särskilt att erbjuda.
