Det blev en supergrå helg, på alla sätt och vis, och kontrasten mot förra helgens kalla och snörika vinterlandskap kunde knappast ha varit större. Den där riktiga vintern, som knarrar under skorna och ger energi bara genom att finnas, var som bortblåst. Jag kan mycket väl förstå skidälskarnas och de blivande Vasaloppsåkarnas frustration. För dem måste de snöfattiga förhållandena kännas lika provocerande som den vita varan gör för mig när orienteringspremiären närmar sig. Fel förhållanden vid fel tillfälle helt enkelt.
Under gårdagen föll ansvaret för den sedvanliga lördagslunchen i samband med klubbens träningspass på Gunilla och mig. Redan dagen innan hade Gunilla lagt ner både tid och omsorg på att fixa en rejäl gulaschsoppa. Den gjorde ingen besviken. Ett knappt fyrtiotal hungriga magar slukade resultatet med god aptit och det var tomma grytor som vittnade om att insatsen varit uppskattad. Som alltid tog det dock sin tid, många timmar gick åt till förberedelser, servering och det mindre glamorösa men nödvändiga arbetet med att ställa allt till rätta igen.
Söndagen bjöd på helt annan aktivitet. Tredje omgången av Vinterracet avgjordes, denna gång på gator, gångvägar och genom parkområden i Sjuntorp. Jag valde att springa en längre bana än normalt, vilket resulterade i ett skönt löppass. Underlaget var till största delen snöfritt.
Eftersnacket i duschen höll sig på den där välbekanta nivån av vardagliga trivialiteter. Det diskuterades metalldubbar på skorna, huruvida de verkligen gör nytta samt vilken kompassmodell som är bäst lämpad för nybörjare. Någon gjorde ett försök att ta upp USA och deras president men ämnet dog snabbt. Ingen nappade. I stället låg något annat i luften typ lågmäld frustration, några djupa suckar och en känsla av uppgivenhet som ingen riktigt orkade sätta ord på. Och kanske var det precis lika bra.
