Så här några dagar in på 2026 finns det tyvärr all anledning att ännu en gång plocka fram samma illustration som låg till grund för ett blogginlägg för knappt ett år sedan. Då kändes den obehagligt träffande. I dag känns den snarare smärtsamt aktuell.
Illustrationen, den välkända silhuettserien som skildrar människans evolution, brukar annars symbolisera framsteg. Att gå från det primitiva till det upplysta, från instinkt till förnuft, från överlevnad till ansvar. Men här sker något annat. I slutet av raden vänder sig människan om. Som om hon tvekar. Som om hon just upptäckt att vägen framåt kanske inte var så självklar ändå. Texten "Vänd tillbaka … det sket sig!” är ironisk, men skrattet fastnar snabbt i halsen.
När man funderar över tillståndet i världen just nu är det svårt att möta utvecklingen med jublande gester, stående ovationer eller uppmuntrande tillrop. Snarare präglas samtalet av oro, misstro och en känsla av att något grundläggande håller på att glida oss ur händerna. Kritiska journalister, samhällsvetare, forskare, beteendevetare och andra som försöker förstå mönstren pekar i samma riktning. Det är konturerna av en ny ”världsordning” som håller på att ta form. Detta utan tydliga spelregler och utan gemensam moralisk kompass.
Agerande, beteende, uppförande och handlingar har sedan länge överträffat dikten. Det som tidigare hade betraktats som otänkbart normaliseras steg för steg. Sanningar blir relativa, löften tillfälliga och ansvar något man helst undviker om det kostar för mycket politiskt, ekonomiskt eller personligt. Makt demonstreras öppet, ibland brutalt, ibland cyniskt förklädd till rationalitet eller ”nödvändiga beslut”.
Det är här bilden blir så träffande. Evolutionen var aldrig tänkt som en garanti för moralisk utveckling utan bara för anpassning. Och frågan är om vi just nu anpassar oss till något som i längden gör oss mindre mänskliga. När tilliten urholkas, när institutioner ifrågasätts, när ord väger lättare än handlingar och när gränser suddas ut mellan sanning och lögn, då uppstår den kanske mest obehagliga frågan av alla: vem i hela världen kan man egentligen lita på?
Kanske är det just den frågan som får den sista figuren i bilden att vända sig om. Inte för att längta tillbaka till grottan, utan för att undra om vi tappade bort något viktigt på vägen framåt, något som inte går att ersätta med teknik, tillväxt eller makt. Om så är fallet är det inte evolutionen som misslyckats utan vi.
